En blick tillbaka. Bland annat från Repbäcken

    av Carl-Gustaf Åsbrink

Carl-Gustaf Åsbrink född i Gävle 1904. Flyttade 1907 till Repbäcken i samband med att hans far Per Gustaf Åsbrink, född i Valbo 1871, fick tjänst som stationsföreståndare i Repbäcken. Bilden till vänster visar Per Gustaf Åsbrink. Foto genom Fredrik Salomonsson
Carl-Gustaf blev efter sin pensionering aktiv medlem vid Museisällskapet Jädraås - Tallås Järnväg och kom där att bli en mycket respekterad medlem. Carl-Gustaf gick bort för ett antal år sedan men kvar finns minnena efter honom, bland annat följande artikel som han skrev för medelmstidningen JTJ-NYTT 1980.

Repbäcken anlades i samband med att Falun - Västerdalarnas Järnväg byggdes (FVJ) och komdå att bli föreningsstation med Södra Dalarnas Järnväg, SDJ. Klicka HÄR om Du vill ha historisk information om FVJ. Vidstående karta visar var Repbäcken ligger. KLICKA på kartan så får Du den i större och läsbart format.
Ha en trevlig läsning!
Rolf Sten

 ATT ÅKA TÅG

      I köket en trappa upp i Repbäckens station stod efter ena väggen en målad träsoffa. Målarfärgen på sofflocket var inte mycket att hurra för och längst in mot soffans rygg var färgen alldeles borta. Se pojken höll till på den där soffan. Han hade fått en bygglåda med en massa klossar och grejor. Men så nån' byggmästare var inte pojken, men däremot kunde han leka tåg. Klossarna blevo bra vagnar och loken voro lätt tillverkade. En sådan där liten grönmålad grej om ett par centimeters höjd blev en förträfflig lokskorsten, då den ställdes på en kloss. Sedan var det bara att åka, och det var inte bara två och tre tåg, som gick emellan de där soffstationerna. Ånej, det var åtskilligt flera så man får inte undra på, att sofflockets målarfärg slets bort av alla byggklossar, som hasades fram och tillbaka. Inte var det att få ha några dyrbra leksaker på den, men jag tror, att när man fick hålla på att pillra och plocka själv, hitta på någonting, en hade det mycket roligare och trivsammare än nutidens ungar, som skall ha allt serverat.

Bild från Repbäcken omkring 1910. Till vänster står ett tåg från Södra - Dalarnas Järnväg, SDJ, och till höger ett av Västerdalsbanans tåg, GDJ. SDJ-tåget ska fortsätta mot Rättvik och GDJ-tåget mot Björbo. Bakom det högra loket skymtar det i artikeln omnämnda serveringstältet. Foto: Carl-Gustaf Åsbrink. Samling Rolf Sten.

    Ja, ja, att åka tåg är trivsamt, bara man inte åker fel. Si älv var jag bara några månader över fem år, då jag gjorde min första tågresa på egen hand med tågbyte i Falun, men fram kom jag till Valbo, där jag skulle hälsa på min mormor och morfar. (Nåja, det var väl en och annan järnvägare, som höll ögonen på en under resan).
    Att åka fel på vår bana, Jädraås - Tallås Järnväg, lär nog vara ganska svårt, men lättare att kliva på fel tåg kan det ju vara på andra håll.
Borlänge var tidigare en sådan där felpåstigningsstation och Repbäcken, grannstation till Borlänge, var avstjälpningsplatsen för resande, som stigit på fel tåg i "köpingen". Resenärer från Stockholm till Falun eller resande från Falun till södra Dalarna skulle ju byta tåg i Borlänge - det fanns ju inga direkta vagnar på den tiden - och mycket ofta kom de till Repbäcken istället för till Falun, Hedemora, Krylbo eller Stockholm.

En morgon kom det med tåget från Borlänge en Falu-bo, som skulle till Hedemora på ett sammanträde. Det var en bonde, som just var vid stationen och som hade häst och flakvagn med sig, som skjutsade felåkaren till Borlänge, varifrån han fick åka med ett godståg till Hedemora. På kvällen skulle han tillbaka till Falun igen. Naturligtvis stiger han på fel tåg, då han skulle byta i Borlänge och kommer till Repbäcken andra gången samma dag.
    Ja, nu är jag här igen, sa' felåkaren, då han hoppade av tåget, men nu går jag till Borlänge - jag hittar vägen - men finns det en möjlighet att komma hit idag igen, ja, då kommer jag.
    Ja den förra felåkaren tog det hela från den gladare sidan, men så gjorde inte den skånska damen, som skulle till Falun. Hon kom från Krylbohållet och skulle således byta tåg i Borlänge, vilket hon tydligen glömde, utan kom till Repbäcken istället. Aj, aj, hon hade talets gåva och kunde redogöra för vilka drumlar och slöfockar järnvägsfolket var, som inte kunde se till att de resande kommo rätt.
     Inte blev hon snällare, då hon upplystes om, att hon inom en halv timme kunde resa direkt till Falun med Västerdalsbanans tåg. Ånej, ingen skulle inbilla henne, att man kunde komma till Falun från mera än ett håll, från Borlänge nämligen. Falu-tåget fick således gå utan damen, som stannade kvar ytterligare ett par timmar för att äntra Borlänge-tåget f.v.b. Falun den vägen.
      Men grälade gjorde inte den gamla damen, som på julaftonskvällen -jag tror det var 191 5 - klev av tåget i Repbäcken. Hon kom långt söder ifrån och skulle till Mockfjärd, där hon skulle ha varit omkring kl. 7 på kvällen, om inte alla onda makter svurit sig samman. Det var oväder, lokskador och allt möjligt trassel, som gjorde att tågen blev timtal försenade och förbindelserna brutna. Ledsen, trött och hungrig stod hon omkring kl. i i på kvällen på plattformen i Repbäcken utan tak över huvudet och utan möjlighet att åka vidare. Inte att undra på att tårarna kommo i ögonen. Men det ordnade sig. Mat och bädd ordnade mor och det blev faktiskt en extra julaftonskväll därhemma. Juldagsmorgonen, ja då var det en glad och tacksam dam, som kunde fortsätta sin resa till Mockfjärd.

KAFFEDRICKNING

    Men vad kostade en slät kopp kaffe på den där serveringen?
Ja, den frågan slog mig en dag, då jag satt och plockade bland min fars gamla fotografiplåtar, där jag hittade den här bilden, tagen omkring 1909.

En bild inifrån det omtalade serveringstältet. Fotot är taget 1909 och pojken bakom disken är den då femårige Carl-Gustaf Åsbrink. Till vänster om honom hans mor. Foto: Carl-Gustaf Åsbrink. Samling Rolf Sten.

   Det var på senhösten, en sådan där grå, trist och kulen dag, trafikinspektionen kom resande med morgontåget, som gick från Falun vid 6-tiden. Han frös och var kulen. Han hade inte fått något i sig på morgonen och skulle gärna vilja ha litet kaffe, om det fanns något kafé. Nej, något sådant fanns inte, men uppe i köket i stationen var pannan säkert varm, så var så god. Följden av det där kaffet blev, att han bad mor ordna med kaffeservering i väntsalen.      Övergångsresande fingo ju vänta i Repbäcken på tåglägenheter både morgon och kväll i 1-1 1/2 timme och og skulle det väl vara skönt, om det fanns möjlighet att få något i sig. Alltnog, det blev servering i väntsalen vintertid och sommartid i ett tält, som Vasabryggeriet i Borlänge satte upp på stationsområdet. Gäster saknades inte.
  En dag kom det en dalgubbe in i tältet och frågade hur mycket en slät kopp kaffe kostade, jag skulle tro det var omkring 1910. Jo, priset var fem öre. Ja, då hade han råd att dricka. Mor slog i en ordinär kopp åt honom, men se gubben var inte nöjd. - ska' ja' betala så mycket som fem öre för en kopp kaffe, då må du väl begripa, att den ska' va' full ock, sa' gubben, d.v.s. koppen skulle vara bräddfull, så ock kaffefatet.

ETT AV SKOLMINNENA

   Vi skulle ha skolutflykt i småskolan. Lärarinnan, en sträng och bister ordning, ställde upp oss på skolgården och så bar hela barfotahögen iväg till en skogsbacke, ca I km från skolan. Målet var en myrstack. Väl framkomna till det nya riket, som fröken sa', måste vi pojkar av med mössan och bocka och flickorna niga för rikets innevånare, vars bekantskap vi inte var särskilt trakterade av. De där innevånarna kröpo, krälade och beto på de bara benen, men ingen tordes fösa bort dem. Hade vi gjort det, då hade det säkert vankats en luv eller örnyp. Det var hon mästare på. Nåväl, vi skötte väl oss till belåtenhet, ty före återmarschen till skolan utdelades som förplägnaden karamell till flickorna och en sockerbit till oss pojkar.

   Stationen, det var en bra plats att bo på. Det fanns ju så mycket att titta på och hålla på med. Posten var ju förenad med järnvägsstationen och en var väl inte så lastgammal - 7-8 år - då man f ick börja gå ut till tågen och byta postsäckar. Det var om jag inte missminner mig 6 postförande tåg dagligen, 4 på Siljansbanan och 2 På Västerdalsbanan. Men. men, det var väl inte bara posttågen, man passade. Ånej, det fanns ju sommargäster ute på He'udden, som fick post emellanåt och som pojken var tvungen att iväg med. Som postbud fick man ju också avlöning av dessa tanter och farbröder; avlöning i form av antingen en karamell eller en tvåöring.
Telegrafen, ja, det var en trevlig inrättning. Det var faktiskt en njutning att höra på, då ett par verkliga telegrafister voro i farten, alltså sådana där, som hade en fast takt och som kunde sända sina meddelanden hastigt utan att slarva. Se den där telegrafinrättningen det var något, som intresserade pojken och han var nog inte mera än i 9-årsåldern, då han under fars överinseende fick börja sända enklare telegrafmeddelanden, tåg in, tåg ut O.S.V.
Nåja, kunskaperna ökade väl så småningom, men att få ta ett meddelande eller telegram på remsan gick inte. "Telegrafremsan skall alltid gå, då du tar ett telegram eller meddelande, men du ska' ta det på hörsel och inte läsa innantill", var fars besked.
Det var ju två telegrafapparater på stationen - en för vardera banan - och då gällde det att koncentrera tankar och hörsel till den apparat, man betjänade, då den andra apparaten, som stod ungefär en meter från en, kunde vara i fullt arbete och smattra på ordentligt.

Repbäcken omkring 1930. Per - Gustaf Åsbrink står och samtalar med en resande. Bakom syns Gävle - Dala Järnvägs, GDJ, ångvagn. Foto: Carl - Gustaf Åsbrink. Samling Rolf Sten

   Pojken blev ju järnvägsman så småningom med tjänst först i Borlänge, sedan en kortare tid i Falun och så kom 1923 order om tre veckors vikariat i Gävle. Det där blev ett verkligt "långvikariat". Det räckte fram till pensionsdagen.
    Jag ångrar inte den levnadsbana, jag valde. Tåg och järnväg har lekt en i hågen sedan barnsben, men jag kan inte komma ifrån, att tiden före förstatligandet var den trevligaste. Man var inte så där "inringad", nej, man fick vara med om så mycket både vid banavdelningen, trafikavdelningen och den administrativa avdelningen.

   Vi sätter punkt för det här lilla utdraget ur minnesanteckningarna med några ord av den pensionerade rallaren.

Det känns lite hårt det är givet
för en som är gammal och böjd.
Men har man gjort sin plikt här i livet
kan man dock vara glad och förnöjd. "

© Rolf Sten & Museisällskapet Jädraås Tallås Järnväg (JTJ) www.jtj.org
repbacken_jvmr.html senast uppdaterad 2004-02-25 av Redaktören: Rolf Sten